En sådan dag, en sådan kväll, en sådan morgondag

Idag hade jag en sådan där dag då jag kände mig tvungen att träna. Det var tyvärr också en sådan dag då jag inte alls hade lust att träna. Jag var dock sugen på att mysa till det med något gott framåt kvällen. Och detta, detta fick mig att dra på mig träningskläderna och springskorna och ge mig ut i höstkylan. Inte för att jag egentligen ville, utan för att jag skulle kunna äta några skedar ur min senare inköpta Ben & Jerry’s Peanut Butter Cup med gott samvete. Att gå ”plusminusnoll” är ju inte så dumt. Men vet ni vad? Det var helt otroligt skönt att träna när jag, i skymningen, väl sprang iväg med lätta steg, trotsade en liten sträckning(?) i vänstra låret för att springa några backintervaller och gjorde utfallssteg uppför det upplysta spårets längsta backe.

Ikväll hade jag en sådan där kväll då jag saknade mina älskade dalkullor till kompisar lite extra mycket. På väg till Coop mötte jag nämligen ett par tjejer i min egen ålder. Dessa två, i kombination med höstkylan, utgjorde någon magisk kombination som genast gav mig associationer till alla trevliga, mysiga, roliga och helgalna kalla, mörka kvällar jag spenderat tillsammans med mina Färnäsbrudar, mina NV-tjejer och med andra mycket betydelsefulla Morakullor. Jag saknar er, flickor. Visst har jag många himla bra kompisar även här i Stockholm – och vi kommer med största sannolikhet bli ännu bättre kompisar med tiden – men inga av dem känner mig som ni gör. Och jag känner ingen av dem lika väl som jag känner er. Ännu.

Imorgon hoppas jag blir en sådan där morgondag då livet helt enkelt känns ganska fantastiskt. Och just fantastisk har morgondagen mycket stor potential att bli. Jag ska nämligen få träffa en av mina fina, saknade vänner. Sara, min snygga NV-blondin som inom en snar framtid kommer bli landets mest älskade läkare, är nämligen i stan. Lunch på Vapiano i Gamla Stan står på programmet. Ja, jag längtar. (Och nej, jag har ännu inte bestämt mig för vad jag ska äta). Efter denna fina dejt bär det av till Vaxholm för en epic efter-duggorna-fest med ett finfint urval av småttingar. Ja, ni ser, ytterligare en anledning att känna längtan.

För att den potentiellt fantastiska morgondagen ska komma snabbare tänker jag sova nu. Och kanske drömma lite söta drömmar som faktiskt blir ihågkomna. Hoppas kan man ju åtminstone. Godnatt på er.

blogstats trackingpixel

Bara en vanlig update

Och så var man återigen i huvudstaden efter en perfekt men alldeles för kort helg i mitt kära Mora. Jag hann i alla fall med att beställa nya glasögon, träffa världens bästa Linda över en fika, skämma bort mina fötter med ett fotbad och äta mormors oslagbara pannkakor.

Nästa tillfälle då resväskan packas är bara sisådär åtta dygn bort. Den helgen är nämligen en välkommen långhelg för oss handelsettor. Om jag längtar redan? Ja, givetvis.

Jag kan inte påstå att det senaste dygnet varit särskilt händelsefattigt det heller. Kom till lägenheten vid nio, packade upp, kröp ned under täcket, sov (dock endast till 5.30 – den främsta nackdelen med att bo en halvtimme från stan), släpade mig till skolan med hjälp av ett försenat pendeltåg, slog mig ned i stora salen för att skriva mikroekonomidugga, kikade på Ulf Spendrups och Henrik Åströms föreläsningar i aulan, åkte hem och lagade mat (nudlar och kalkonbacon, studentmat deluxe), tvättade mina sängkläder och bytte till nya, pallrade mig iväg till ICA för att handla, gick ut på en promenad som slutade med backlöpning och joggning/löpning. Och just nu befinner jag mig sittandes i min nybäddade säng, skrivandes alldeles för långa meningar.

Frågan är bara hur resten av min vakna tid detta dygn ska spenderas… Hm, jag undrar vad det är på tv ikväll…

blogstats trackingpixel

Oh, happy Friday

Idag är jag lite extra glad. Anledningarna till det är följande:

  1. För 45 minuter sedan lämnade det tåg jag nu sitter på älskade Stockholm för att ta mig till mitt än mer älskade Mora. För att inte tala om alla underbara människor denna ort innebär. Och den friska luften. I Stockholm kan man knappt gå utanför lägenheten utan att mötas av den cancerogena cigarettröken. I Mora kan man åtminstone det. Man kan till och med ta en riktigt, riktigt lång promenad utan att en enda gång mötas av denna stank.
  2. Jag lider, sedan igår morse, av en brutal träningsvärk i så gott som hela kroppen. Det känns som att hela kroppen är blåslagen – tack och lov är så ej fallet. Träningsvärken är helt enkelt bara resultatet av det första riktiga träningspasset under min tid i Stockholm. Jag gav mina ben en riktig omgång i de enda skogsbackar jag hittills lyckats hitta. De fick vad de förtjänade och lite mer. De fick dock ej fullt så mycket som de tålde. Jag lät min långdragna förkylning sätta stopp.

Om cirka tre timmar bör tåget alltså rulla över järnvägsbron och in på perrongen i Mora. Åh, vad jag längtar.

blogstats trackingpixel

I två parallella universum

Just precis så som rubriken säger, just så känns det som att jag lever.

De tre första veckorna efter att jag flyttade till Stockholm var känslan av att leva i – just det – två parallella universum extra påtaglig. Fram tills dess att jag åkte hem för första gången kändes mitt liv i Mora så avlägset. I Stockholm var det som att jag startade om från scratch. Inte en enda av de människor jag dagligen umgicks med visste minsta lilla om mig. Allt de visste var det jag själv valde att berätta. Jag kunde ha ljugit. Ingen hade ju kunnat säga emot. Men faktum är att det var så enkelt och självklart att på riktigt bara vara mig själv och ingen annan. Allt jag hittills åstadkommit här i Stockholm har jag åstadkommit på egen hand, genom att vara just det; mig själv.

Det liv jag levt under större delen av mitt livs senaste fyra veckor har kretsat kring mig. Och bara kring mig. Det är mina drömmar, mina behov och mina viljor som kommit i första hand. Detta insåg jag först förra söndagen. När jag klivit av tåget som tagit mig från Mora till Stockholm och stod på nästa perrong och väntade på pendeln till Upplands Väsby, då slog det mig. Det universum jag nyligen spenderat en helg i handlar om så mycket mer än mig själv och just mina känslor. Släktingar, vänner och en himla bra pojkvän. De är alla närvarande i detta fantastiska och kärleksfulla universum. Jag älskar det. Och jag älskar dem. Ståendes på perrongen kom jag dock på mig själv med att tänka hur skönt det på ett sätt var att återvända till det universum där just jag står i centrum. Det universum där allt kretsar kring mig.

Helgen hemma gav mig hur som helst ett viktigt verktyg. En nyckel. Nyckeln till den stora, tunga porten som separerade mina två universum och gjorde det omöjligt att binda dem samman. Sedan jag satte nyckeln i låset och vred om står porten öppen. Visst finns det fortfarande en vägg mellan mina båda universum, men numera andas jag samma luft, upplever samma kärlek och ger mig själv samma utrymme i det ena som i det andra.

blogstats trackingpixel

I have a dream

Och nej, jag säger inte det för att citera Martin Luther King. Jag säger det för att JAG, just JAG, har en dröm. Den är lika enkel som den är självklar. Och lika självklar som dess existens är, lika omöjligt är ett uppfyllande av drömmen.

Jag drömmer om en plats att kalla hem. Och då menar jag en plats i Stockholm att kalla hem. Ett alldeles eget hem. En alldeles egen adress. Jag vill ha ett eget kök. Ett kök där jag kan laga min alldeles egna mat utan publik. Ett kök fyllt med mina egna tallrikar, glas, bestick, kastruller, stekpannor, maskiner och redskap. Jag vill ha ett badrum som är bara mitt. Där jag kan spendera just så mycket tid jag vill. Och precis när jag faktiskt vill det. Jag vill bo på en plats som riktigt andas Viktoria. En plats med min egen prägel – ingen annans. En plats där jag helt enkelt kan känna mig som hemma. På riktigt.

Kanske är det i själva verket några miljoner kronor jag vill ha. Miljoner att spendera på just en lägenhet som uppfyller ovan nämnda drömmar. För det är det som krävs; miljoner.

(Alla bidrag till dessa miljoner mottages gladeligen, kontakta mig för information om hur just du kan hjälpa mig att uppfylla min dröm.) 

blogstats trackingpixel

Två veckors bildbomb

Tiden susar förbi. Allt går i ett. Plötsligt har hela två veckor passerat sedan jag senast valde att lägga min tid på att knåpa ihop ett blogginlägg. Bättring krävs, helt klart. Och faktum är att det känns som en himla trevlig grej att förbättra.

Hur som helst, här kommer en kort sammanfattning av de senaste två veckorna i bildform:

Gurkstafett@SmåttingresanBlindstafett@SmåttingresanDen 31 augusti var det äntligen dags för den efterlängtade Småttingresan tillsammans med alla andra Handelsettor. Destinationen, som hela tiden hållits hemlig, visade sig snart vara Leksands Camping. Väl framme, efter tre timmars bussresa, var det dags att tävla! Bland annat tävlades det i gurkrace och blindstafett (?).

Sittning@SmåttingresanPå kvällen var det dags för (vad jag nog måste kalla) resans höjdpunkt – sittning med sagotema! 300 utklädda Handelsstudenter traskandes längs Siljans strand och vidare mot Tegera Arena måste ha varit en speciell syn för alla stackars leksingar. Och ja, jag måste faktiskt säga att det helt klart ömmade i mitt Mora-hjärta att behöva spendera en hel kväll i ärkefienden Leksands IF:s hemmaarena – men det gick bra det också!

 

Poserar@SmåttingresanStoldans@SmåttingresanFörutom trerätters middag och alkohol av olika slag bjöd sittningen på poserande (bl.a. tillsammans med en Avatar och Edward Cullen) och dansande på stolarna.

 

Fika@Farmor&FarfarUtsikt@GesundabergetEfter tre hektiska och sinnessjukt händelserika veckor i Stockholm fick jag landa i älskade Mora under en helg. Bland annat hann jag med att äta äppelpaj hos farmor och farfar och bestiga Gesundaberget och blicka ut över vackra Siljan tillsammans med Oscar. Det var en värdefull helg, helt klart.

 

Bildt@HandelsOch i måndags var självaste Carl Bildt och Slovakiens utrikesminister på plats i skolans aula. Hann dock inte få någon bra bild på honom eftersom vi inte fick sitta kvar på ”balkongen” p.g.a. säkerhetsskäl (såklart, det är ju utrikesministern vi snackar om).

Förutom allt detta har mina senaste två veckor handlat väldigt mycket om plugg. Och på det behöver vi knappast gå in djupare.

blogstats trackingpixel

Tio omvälvande dygn

Jag har så svårt att förstå att drygt tio dygn passerat sedan jag för absolut första gången i mitt liv gick uppför trappan som leder till Handelshögskolans pampiga ekportar. Det var med nervösa steg jag stegade fram på den röda mattan som låg under mina fötter. Det var med en enorm stolthet jag tog kårstyrelsens uppklädda medlemmar i hand och mottog deras varma välkomnande och gratulationer. Det var med skräckblandad förtjusning och ett brett leende jag chockat flackade med blicken när jag kom in i skolan och hälsades med applåder och den berömda ”vågen”.

Det var tio dygn sedan. Att tio dygn kan kännas som en så otroligt lång tid men ändå passera så obegripligt fort är för mig ett mysterium.

För just precis så är det. Mitt livs senaste tio dygn har varit så enormt händelserika. Fyllda av nya erfarenheter och hundratals nya människor. Fyllda av fester och andra event i överflöd – och möjlighet till ännu fler. Fyllda av så mycket glädje och gemenskap. Fyllda av (vad jag tror är) ren Handelsanda, helt enkelt. Det känns som att livet varit som det är nu under en betydligt längre tid än tio dygn, samtidigt känns det som att det var igår jag besökte rektorns kontor och fick mitt inskrivningsnummer i handen.

Ja, det här med tid är minst sagt fascinerande. Och skrämmande.

blogstats trackingpixel

Nio timmar

Rubriken säger inte allt, men långt ifrån ingenting. Den säger faktiskt en hel del. Nio timmar är nämligen vad som återstår innan jag traskar in genom de gigantiska portarna som pryder Handelshögskolans ansenliga fasad.

Under dessa nio timmar ska jag hinna somna, sova, vakna, äta frukost, fixa allt som fixas bör vad gäller såväl ansikte, hår och klädsel, spendera en halvtimme på pendeln in till t-centralen, på något mirakulöst sätt hitta rätt när jag väl är på centralen och därefter tränga in mig i en tunnelbanevagn till Rådmansgatan. När jag skriver detta känns det nästan som en omöjlighet, men det SKA gå. Det MÅSTE gå. Jag önskar mig själv lycka till i hopp om att ni gör detsamma.

Det finns också ett annat måste; jag måste sova. Nu. Efter en dag fylld med intryck. En dag spenderad innanför tullarna, främst på Södermalm. Efter en dag med pizzalunch på Vapiano. Och efter en kväll med en promenad till och ett dyrt besök på ICA Kvantum en knapp kilometer bort.

Godnatt, allihopa.

blogstats trackingpixel