Denna deprimerande gråskala

Näst längst bak i en buss. På vänster sida i färdriktningen. Bara minuter från mitt kära Mora. Just precis där befinner jag mig nu.

Resan började i Stockholm för snart fyra timmar sedan. Det var dags att lämna staden igen. Staden som fascinerar mig, trollbinder mig, men också staden som sakta kväver mig. Jag tittade ut genom fönstret hela vägen ut ur Stockholms län. Betraktade. Iakttog. Reflekterade och fantiserade. Fascinerades och irriterades. Passerade några av stadens alla förorter vars skelett helt består av grå, opersonlig betong. Denna förbannade gråskala som dominerar Lahtis, där jag hamnade i helgen (lång historia), dominerar även dessa orter. Orterna i vilka orimligt många människors hem är belägna. Jag fascinerades ännu en gång över hur många människor som av olika anledningar envisas med att trängas där de inte får plats. Där individen inte får plats. Där alla individer drunknar i en enda stor massa. Det irriterar mig.

Mitt i denna massa finns ofta lilla jag, en nybliven 20-åring som desperat försöker hitta rätt i djungeln av människor, utbildnings- och yrkesmöjligheter och fruktansvärt dyster grå betong. Att jag åker hem så fort jag får chansen borde vara förståeligt.

Ett år då Atlanten skiljer oss åt

Om två veckor sitter jag återigen här någonstans i Stockholms län i min ensamhet. Som nybliven 20-åring, dagen efter att jag sannolikt handlat på Systembolaget för första gången i mitt liv. Som nybliven USA-bo kommer en av mina finaste och bästa vänner Linda samtidigt befinna sig på andra sidan Atlanten. Jag här, hon där. I ett helt år.

Ett enormt hav kommer skilja oss åt. Ett hav som är många gånger större än den sjö som, nästan så länge vi känt varandra, varit det enda som geografiskt sett skiljt oss åt. Snart kommer ett oräkneligt antal salta Siljan hindra oss från att spendera långa, sömnlösa sommarnätter fyllda av skratt tillsammans. Miljontals och åter miljontals liter vatten kommer hindra oss från legendariska fester likt de vi hittills tillsammans varit en del av. Plötsligt kommer Golfströmmen, skyhöga vågor och ännu högre oljeplattformar finnas i det vatten som våra Skype-samtal under det närmaste året ska passera, i det hav som inte ens utgör en del av vyn från Gesundabergets topp. Den topp som vi tillsammans inte kommer bestiga igen förrän tidigast under sommaren 2015 (om de inte får fart på vinterverksamheten på berget redan till nästa vinter, såklart).

Vad jag egentligen vill säga är: Linda, du förtjänar allt bra i livet. Du förtjänar att vara lycklig, att må bra, att uppleva äventyr som jag aldrig ens varit i närheten av att uppleva. Jag hoppas att din resa blir helt fantastisk (och att du låter oss här hemma ta del av den genom din blogg). Jag hoppas och tror att du kommer trivas och att din värdfamilj behandlar dig så bra som du förtjänar att bli behandlad. Och vem vet, kanske får jag till och med chansen att hälsa på dig där borta?

L&VOm ni, liksom jag, vill ta del av Lindas äventyr på andra sidan Atlanten rekommenderar jag er att klicka er vidare till hennes blogg. Den hittar ni HÄR.

Jag behåller jackan på

Ännu en gång har jag klivit på det där jävla tåget. Det där jävla tåget som ska ta mig från allt och alla jag älskar. Det där jävla tåget som tar mig till en verklighet som på många sätt är den värsta jag upplevt, men också den verklighet som på ett fåtal sätt är den bästa jag upplevt. Jag är på väg tillbaka till den verklighet som jag flytt den senaste månaden. Den verklighet som dessförinnan nästan oavbrutet var min i fyra månader.

I medresenärernas ögon ser det kanske ut som att jag myser i min fluffiga, svarta dyrgrip från Peak Performance. Och till viss del är det också det jag gör. Den är varm. Omfamnande. Fungerar nästan som ett substitut för de varma kramar jag måste klara mig utan de kommande veckorna. Men det är inte främst för att mysa som jag behåller jackan på. Jag behåller jackan på för att känna trygghet. Jag behåller jackan på för att skydda mig från, och kanske till och med glömma, den hårda verklighet jag snart återigen måste hantera. Jag behåller jackan på för att dölja mina rödgråtna ögon. Jag behåller jackan på för att påminna mig om dessa varma, underbara människor jag snart ska få återse. Dessa varma, underbara människor som gör min verklighet i Stockholm möjlig att uthärda.

Väskan vid mina fötter är fylld av statistikböcker som borde öppnas. De borde läsas och bläddras i. De borde vara mitt huvudsakliga fokus. Med cirka ett dygn kvar till tentan är något annat nästan otänkbart. Men jag har större bekymmer i mitt liv än en statistiktenta. Ja, jag har till och med större bekymmer i mitt liv än den därefter stundande juridiktentan. Sanningen är att även de klurigaste statistik- och juridikproblem som kan tänkas dyka upp på tentorna kommer kännas lättare att lösa än problemet som stavas enligt följande: min nuvarande livssituation.

Jag längtar tills det där jävla tåget tar mig åt andra hållet igen. Jag längtar till den stund då det där jävla tåget ännu en gång blir det bästa Stockholm har att erbjuda; det där jävla tåget tillbaka till mitt älskade Mora och allt vad det innebär.

Efter att ha bestulit just dig på din dyrbara tid vill jag slutligen be om ursäkt för alla svordomar jag använt. Utan dem skulle jag i just detta inlägg inte känna mig helt uppriktig.

Det här med att följa magkänslan

Jag står för tillfället inför ett dilemma som jag inte riktigt vet hur jag ska lösa på bästa sätt. När jag frågar mina välvilliga och hjälpsamma nära och kära får jag ofta rådet att ”följa magkänslan”. Och häromdagen slog det mig; jag vet inte hur man gör för att ens ta reda på vad magkänslan faktiskt säger! ”Simpelt i teorin, men svårt i praktiken” uttryckte Mikaela det efter sitt försök att förklara.

Vissa människor vet genast vad deras magkänsla säger, men jag har verkligen ingen aning. Min gissning är att det beror på det sätt på vilket min hjärna och mitt rationella tänkande ständigt agerar diktatoriska ledare i mitt beslutsfattande. Även vid problem som det jag nu står inför är det min förvirrade hjärna som ropar högst och överröstar känslorna, däribland magkänslan, och gör det omöjligt för mig att uppfatta vad som faktiskt känns som det rätta valet. För jag tror också att det är ganska klokt att följa den omtalade magkänslan. Frågan är bara hur man gör för att få sina tankar att visa lite hänsyn och även låta magkänslan komma till tals. Har någon en idé som kan tänkas vara till hjälp?

Dagens tacksamhet…

…vill jag rikta till min fina pojkvän och hans kompisar för att jag fått inkräkta på deras ”grabbhelg” i stan och spenderat det senaste dygnet tillsammans med dem. Detta innebar såklart att jag framför allt fick ett helt gäng bonustimmar fyllda med värme och kärlek. Och denna kärlek… Det kan nog vara den som tar mig igenom de dagar som återstår innan jag ännu en gång kommer till mitt Mora och återigen får uppleva kärlek på riktigt nära håll igen – av såväl pojkvän som av familj. Min älskade, älskade pojkvän. Min älskade, älskade familj. Jag saknar dem. Allihopa. Hela tiden.
kulla&mas

Vill ni veta något roligt?

I fredags fick jag ett mejl som talade om för mig att jag var ytterligare 7.5 högskolepoäng rikare. Ja, ni läste rätt (om jag läste rätt i mejlet d.v.s.), jag klarade kursen. Gissa om hjärtat klappade lite extra fort under de sekunder det tog för mejlet att öppnas på telefonen. Och gissa om jag blev överlycklig (och aningen misstänksam) när jag läste första meningen. ”Härmed bekräftas att du har klarat av kurs 210 Marknadsföring 1, HT2013 med godkänt betyg.” Det var en lycklig stund.

 

Helgen på hemmaplan fortsatte därefter med innebandy, bowling och firande av Fars Dag. Dessvärre innebar söndagskvällen en tågresa tillbaka till Stockholm, där jag nu befunnit mig sedan dess – och planerar befinna mig ända till nästa fredag. Efter att sedan första tentan, 21 oktober, inte ha spenderat mer än ca fem-sex dagar hemifrån känns tolv dygn som en evighet. Och om ni bara visste hur sakta tiden gått denna vecka… Men trots det har tiden faktiskt passerat och plötsligt återstår ”bara” lite drygt åtta dygn tills jag återigen får inandas den friska luften mitt fina Dalarna är specialiserat på. Som jag längtar.

7.5 högskolepoäng rikare

Efter drygt två veckors plågsam väntan kom idag äntligen beskedet att jag klarade mikroekonomitentan. Lättnaden är enorm, det kan jag lova. Hur marknadsföringstentan gick återstår dock att se, men jag tvivlar starkt på att min reaktion när jag ser resultatet av den kommer vara lika glädjefylld som den som uppstod idag. I värsta fall blir nästa tentaperiod lite extra plågsam. Det är smällar man får ta, helt enkelt. Tur att jag är (eller åtminstone tror mig vara) mentalt förberedd på ett bakslag.

Bakslag är annars det absolut värsta jag vet. Och jag betvivlar att jag är i skick att hantera alldeles för många sådana just nu. Människan verkar dock vara mer tålig mentalt än vad man kanske tänker sig, så en del av mig vet samtidigt att jag klarar motgångar av de allra flesta slag – att ge upp är inte riktigt min stil.

Och för att återigen göra en snygg övergång mellan styckena tänkte jag nu dra paralleller till det här med att ”ge upp”. För det är nog just det, min ovilja att ge upp en dröm om att otaliga dörrar till framtiden öppnar sig, som gör att jag spenderar mina vardagar (och alldeles för många helger) i en stad där ingen av de jag älskar och som älskar mig tillbaka finns. Det är denna ovilja att ge upp som gör att jag dag ut och dag in lever mitt liv mer på egen hand än jag någonsin tidigare gjort. Det är denna ovilja att ge upp som hindrar mig från det mycket bättre nuet jag kunde leva i om jag istället stannat i Mora. Men det är också denna ovilja att ge upp som förhoppningsvis kommer ge mig framtidsmöjligheter som gör att jag en dag inte längre ångrar det beslut jag till viss del ångrar idag – att jag valde att spendera majoriteten av mina dagar fyra timmars restid från den mer eller mindre garanterade lyckan hemma i Mora för drömmar om en ljus men ännu helt okänd framtid.

Jag vet inte ens om mina djupa livsfunderingar intresserar er. Jag vet bara att jag måste få skriva ned dem. Och att denna blogg är en ganska bra plats att göra det på. Mitt liv handlar just nu om livsfunderingar i fascinerande stor utsträckning, vilket kanske märks. Jag är dock öppen för förslag på annat att skriva om. Har ni idéer är det fritt fram att skicka iväg en kommentar.

Puss på er!

Mitt livs dilemma

Hej alla fina!

Nu är alltså tiden efter tentorna kommen och jag har, som ni kanske minns att jag skrev i det förra inlägget, några frågor som söker svar. Nu, när jag faktiskt har tid, tänkte jag göra ett tappert försök att besvara frågorna.

Den första frågan lyder enligt följande: Varför trivs jag i Stockholm? En fråga som egentligen inte är särskilt svår att besvara. Den främsta anledningen till att jag trivs i Sveriges fina huvudstad är just Handelshögskolan och de fantastiska vänner och den underbara gemenskap min tid på skolan har resulterat i. En annan tänkbar anledning är stadens (ja, stadens, d.v.s. främst ”innanför tullarna”) sköna atmosfär. Jag älskar tanken på att en dag ha möjligheten att bo i en alldeles egen lägenhet i Vasastan. Tanken på att möjligheterna i staden är oändliga – på så många sätt. Jag betvivlar att det vore korrekt att kalla mig för en storstadstjej, men jag älskar känslan av att staden aldrig riktigt sover. Det vilar liksom något magiskt över det hela.

En fråga som är desto svårare att med säkerhet besvara är denna: Varför trivs jag inte med mitt liv i Stockholm? Å ena sidan är jag övertygad om att det beror på min boendesituation. Att varje månad betala en summa pengar som hemma i Mora skulle motsvara en månadshyra av åtminstone en etta – med relativt stort kök – till den främling som bor i lägenheten man hyr ett pyttelitet rum i, det är långt ifrån optimalt. Att lägenheten dessutom ligger 40 minuters resa från skolan gör inte saken bättre. Å andra sidan vet jag inte om ett eget boende skulle innebära att jag trivdes bättre. Det enda som jag med nästan 100 % säkerhet kan säga skulle göra mig lyckligare vad gäller min boendesituation vore en alldeles egen lägenhet i innerstan. Och ja, jag vet att det är önsketänkande. Bara att låta fingrarna vandra över tangenterna och forma meningen som uttrycker denna önskan är att ha huvudet alldeles för högt uppe bland molnen. Men det är sanningen. Det är jag nästan helt övertygad om.

För övrigt är jag också säker på att en av anledningarna till att jag inte trivs med mitt liv i Stockholm är att det innehåller alldeles för lite kärlek, kärlek av den typ jag ständigt omgivits av ända tills jag flyttade hit. Trots att jag har fått mängder av fina vänner sedan jag flyttade till Stockholm – fler än jag ens vågat drömma om – känner jag mig ofta ensam och övergiven. Och det är ingen rolig känsla. Ingenstans. Aldrig någonsin.

Men: På vilka sätt gynnas mitt liv om jag flyttar hem respektive om jag stannar kvar? Och kommer utgången av det beslut jag fattar vara värd det jag går miste om genom att inte fatta ett motsatt beslut? Dessa frågor går i princip inte att besvara om man inte har facit i hand. Allt jag kan göra är att spekulera, men även det känns som en övermäktig uppgift. Jag låter därför dessa frågor förbli obesvarade tills vidare.

Vad vill jag med mitt liv? Om de senaste frågorna är svåra att besvara är denna helt omöjlig att besvara. Jag kunde ju knappt bestämma mig om jag skulle åka till Stockholm igår och gå på gasquen eller om jag skulle stanna i Mora en natt till och skippa gasquen. Åh, vad jag hatar min oförmåga att fatta beslut.

Nu kallar TV4 och underbara Solsidan. Det kunde inte komma lägligare.

Förvirring råder

Sittandes på pendeltåget som ska ta mig in till stan för en eftermiddag fylld av plugg slås jag av tanken att det kanske är dags att blogga. Med knappt två dygn kvar till mitt livs första tenta borde jag egentligen lägga denna dötid på att plugga, men faktum är det inte känns så viktigt. Jag vet, det är ett extremt konstigt uttalande för att komma från mig. Men det beskriver också precis vad jag känner.

För min del spelar det ingen större roll om jag får A eller om jag får E; allt jag kräver av mig själv är att jag blir godkänd. Det är heller inte så att världen rasar om jag får underkänt (även om det såklart skulle kännas som slöseri med tid), för det fina är att jag faktiskt kan välja att flytta hem igen.

Och just att flytta hem är något jag tänkt på flertalet gånger de senaste veckorna. Jag frågar mig varför jag valt att lämna allt och alla jag älskar, lämna det och dem för något jag inte ens vet om jag verkligen vill. Vad jag vill vet jag inte, jag har ingen aning. Ibland undrar jag om jag någonsin kommer veta. För tillfället vet jag dock en sak om mig själv: Jag önskar att jag kunde spendera mer tid i Mora än vad jag gjort sedan jag började på Handels. Men betyder det att jag vill och bör flytta hem? Jag vet inte, jag har ingen aning.

Just nu (eller kanske efter tentorna) bör jag kanske försöka besvara dessa frågor:
– Varför trivs jag i Sthlm? För att jag trivs är ju ett faktum.
– Varför trivs jag inte med mitt liv i Sthlm? För det gör jag inte. Åtminstone inte till 100 %, om än till största delen.
– På vilka sätt gynnas mitt liv om jag flyttar hem respektive om jag stannar kvar? Och kommer utgången av det beslut jag fattar vara värd det jag går miste om genom att inte fatta ett motsatt beslut?
– Vad vill jag med mitt liv? Egentligen.

”Hur lätt var det att hitta bostad i Stockholm?”

Den frågan fick jag ställd till mig av en kompis häromdagen. Hen funderar på att flytta till Stockholm för att plugga, liksom jag inte bara funderade på utan faktiskt även gjorde för drygt en månad sedan.

Och låt mig besvara frågan utifrån min synvinkel, baserat på mina upplevelser – trots att det inte alls är någon särskilt rolig historia.

Till att börja med vill jag bestämt påstå att frågan är aningen felformulerad. För hur LÄTT har det egentligen varit för mig att hitta en bostad i Stockholm? Inte alls faktiskt. Inte det minsta. Och då talar jag såklart utifrån den budget jag och mina föräldrar satt upp för mitt boende i Stockholm och de (o)kunskaper vi hade om stan innan jag överhuvudtaget packat ned mitt liv i kartonger.

Att hitta en bostad i Stockholm, vars månadskostnader motsvarade vår budget, visade sig vara ett rent helvete. Det faktum att så gott som alla kunskaper man har om stadens (och storstockholms) olika områden är grundade på de bilder media målat upp förenklar knappast processen. För vilken vettig Svensson-förälder är egentligen sugen på att låta sin 19-åriga dotter flytta till en illa beryktad förort? Ingen av mina åtminstone. De taskiga bilder av dessa förorter jag fått uppmålade för mig av media lockade för den delen inte heller mig.

Anledningen till att jag genast nämner just Stockholms förorter är för att det är där det finns ettor att hyra (i andra hand) för priser som matchar vår från början satta budget någorlunda. Jag bör såklart söka mig till innerstan, eftersom det är där ni finner Handelshögskolan. Men den som tagit sig en titt på blocket.se den senaste tiden inser snart att månadshyrorna (fortfarande gällande andra-hands-lägenheter) i innerstan är högre än det största möjliga studiemedel man kan få av CSN månatligen – och då är fullt lån inräknat. Tittar man in på Stockholm Stads Bostadsförmedling mörknar bilden ytterligare. Det var nog i augusti jag var inne där senast, sedan dess har jag bara äcklats av det fruktansvärt illa fungerande systemet. För en hyresrätt i Vasastan, med en ganska schyst månadshyra, krävdes att man stått i bostadskön i ca 20 år. 20 ÅR! Förstår ni ens hur illa det är?! Mina ködagar täcker knappt tre månader, vilket innebär att jag – med mycket tur – om ett par år kan flytta in i en hyresrätt i någon av de minst eftertraktade områdena, alltså någon av de illa beryktade förorterna jag nämnde ovan.

Slutligen sitter jag då här (för tillfället på tåget mot mitt enda riktigt riktiga hem), med majoriteten av mina kläder i byrålådorna i ett litet rum i en helt främmande människas hem. Ett hem i en avlägsen stockholmsförort – om Väsby ens får kallas för det. Ett rum jag nog betalar alldeles för mycket för varje månad. Det är långt ifrån en önskvärd boendesituation, men jag har i alla fall någonstans att förvara mina kläder och en säng att sova i.

Låt mig därför ta tillfället i akt att be er som tänkt flytta till Stockholm för att plugga att tänka om. För er egen skull.

Trots att jag trivs förbaskat bra i skolan känner jag ofta en längtan efter att plugga i en annan stad. En stad där jag faktiskt kan få möjligheten att bo i en egen lägenhet utan att ruinera både min och mina älskades ekonomi (alltså inte en bostadsrätt i två-miljoners-klassen, vilket är mitt enda alternativ i Stockholm). Men jag vet att det inte i någon annan svensk stad finns en utbildning av samma typ som den jag går nu. Åtminstone inte en som håller samma höga klass. För er som däremot tänkt söka er till Stockholm för en utbildning som finns även på andra håll i landet (och är likvärdig kvalitetsmässigt på dessa andra platser) är jag övertygad om att de andra städernas universitet och högskolor är minst lika bra alternativ – åtminstone om ni tror er värdera en plats att kalla mitt hem lika mycket som jag gör.

På frågan som utgör detta inläggs rubrik följde sedan en fråga om huruvida jag trivs i staden för övrigt. Och ja, det gör jag. Stockholm är fantastiskt och härligt på så många sätt (återkommer till det i framtida inlägg) bortsett från den fruktansvärda bostadssituationen jag precis lånade lite av just din tid för att kasta skit på.

Nu rullar jag snart in till järnvägsstationen i en annan fantastisk stad (?). Det ska bli så skönt med en långhelg hemma.

Vi hörs!