Denna deprimerande gråskala

Näst längst bak i en buss. På vänster sida i färdriktningen. Bara minuter från mitt kära Mora. Just precis där befinner jag mig nu.

Resan började i Stockholm för snart fyra timmar sedan. Det var dags att lämna staden igen. Staden som fascinerar mig, trollbinder mig, men också staden som sakta kväver mig. Jag tittade ut genom fönstret hela vägen ut ur Stockholms län. Betraktade. Iakttog. Reflekterade och fantiserade. Fascinerades och irriterades. Passerade några av stadens alla förorter vars skelett helt består av grå, opersonlig betong. Denna förbannade gråskala som dominerar Lahtis, där jag hamnade i helgen (lång historia), dominerar även dessa orter. Orterna i vilka orimligt många människors hem är belägna. Jag fascinerades ännu en gång över hur många människor som av olika anledningar envisas med att trängas där de inte får plats. Där individen inte får plats. Där alla individer drunknar i en enda stor massa. Det irriterar mig.

Mitt i denna massa finns ofta lilla jag, en nybliven 20-åring som desperat försöker hitta rätt i djungeln av människor, utbildnings- och yrkesmöjligheter och fruktansvärt dyster grå betong. Att jag åker hem så fort jag får chansen borde vara förståeligt.

blogstats trackingpixel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>