En sådan dag, en sådan kväll, en sådan morgondag

Idag hade jag en sådan där dag då jag kände mig tvungen att träna. Det var tyvärr också en sådan dag då jag inte alls hade lust att träna. Jag var dock sugen på att mysa till det med något gott framåt kvällen. Och detta, detta fick mig att dra på mig träningskläderna och springskorna och ge mig ut i höstkylan. Inte för att jag egentligen ville, utan för att jag skulle kunna äta några skedar ur min senare inköpta Ben & Jerry’s Peanut Butter Cup med gott samvete. Att gå ”plusminusnoll” är ju inte så dumt. Men vet ni vad? Det var helt otroligt skönt att träna när jag, i skymningen, väl sprang iväg med lätta steg, trotsade en liten sträckning(?) i vänstra låret för att springa några backintervaller och gjorde utfallssteg uppför det upplysta spårets längsta backe.

Ikväll hade jag en sådan där kväll då jag saknade mina älskade dalkullor till kompisar lite extra mycket. På väg till Coop mötte jag nämligen ett par tjejer i min egen ålder. Dessa två, i kombination med höstkylan, utgjorde någon magisk kombination som genast gav mig associationer till alla trevliga, mysiga, roliga och helgalna kalla, mörka kvällar jag spenderat tillsammans med mina Färnäsbrudar, mina NV-tjejer och med andra mycket betydelsefulla Morakullor. Jag saknar er, flickor. Visst har jag många himla bra kompisar även här i Stockholm – och vi kommer med största sannolikhet bli ännu bättre kompisar med tiden – men inga av dem känner mig som ni gör. Och jag känner ingen av dem lika väl som jag känner er. Ännu.

Imorgon hoppas jag blir en sådan där morgondag då livet helt enkelt känns ganska fantastiskt. Och just fantastisk har morgondagen mycket stor potential att bli. Jag ska nämligen få träffa en av mina fina, saknade vänner. Sara, min snygga NV-blondin som inom en snar framtid kommer bli landets mest älskade läkare, är nämligen i stan. Lunch på Vapiano i Gamla Stan står på programmet. Ja, jag längtar. (Och nej, jag har ännu inte bestämt mig för vad jag ska äta). Efter denna fina dejt bär det av till Vaxholm för en epic efter-duggorna-fest med ett finfint urval av småttingar. Ja, ni ser, ytterligare en anledning att känna längtan.

För att den potentiellt fantastiska morgondagen ska komma snabbare tänker jag sova nu. Och kanske drömma lite söta drömmar som faktiskt blir ihågkomna. Hoppas kan man ju åtminstone. Godnatt på er.

blogstats trackingpixel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>